Människor som hjälper andra trots att de utsätter sig själva för stor fara fascinerar och har länge intresserat forskare. I en ny, mindre studie har forskare låtit 231 gymnasielever själv skatta hur troligt det är att de skulle hjälpa en person från en utsatt grupp – även om de riskerar sin egen säkerhet.
Riskbenägenhet och empati
Den enskilt starkaste faktorn för att våga hjälpa någon var, enligt studien, riskbenägenhet.
– Många människor kan uppleva att något är moraliskt fel, men det krävs att man vågar ta risker för att gå från vardagligt hjälpbeteende till handlingar som innebär en personlig kostnad – social, fysisk eller juridisk, säger Magnus Lindén som är forskare i psykologi vid Lunds universitet. Han har gjort studien tillsammans med kollegorna Fredrik Björklund vid Lunds universitet och George Wilkes vid King’s College London.
Slutsatserna om riskbenägenhet som viktigaste faktorn ligger i linje med tidigare studier gjorda av forskare vid Humboldt State University och Columbia University. De amerikanska forskarna undersökte egenskaper som framträdde bland de som hjälpte judar under Förintelsen. Några av de egenskaper som visade sig vara viktiga då – riskbenägenhet, gruppidentitet, empatisk förmåga och moraliska förebilder under uppväxten – var också de som forskarna ville undersöka hos eleverna.
Resultatet i denna nya studie visar att utöver riskbenägenhet så spelar empati en central roll. Effekten av empati framträdde som stark på egen hand, men samverkade också med uppväxten i det att det fanns en kombinerad effekt mellan att ha en rollförebild under barndomen och att vara empatisk.
Gruppidentitet spelar roll
En tredje faktor som spelade roll för gymnasieungdomarna var gruppidentitet. Det handlar om vilka man uppfattar som sin ingrupp, det vill säga vilka man identifierar sig med. Ju snävare ingrupp, desto mindre benägen är man att ingripa för ”andra”. Tidigare forskning (exempelvis Samuel och Pearl Oliners studie The Altruistic Personality: Rescuers of Jews in Nazi Europe från år 1988), visar att när gränserna i stället dras bredare, mot en gemensam, mänsklig, identitet, ökar sannolikheten att människor agerar. Som exempel nämner Magnus Lindén att många som hjälpte judar under Förintelsen ofta identifierade sig med medlemmar ur just den gruppen, exempelvis genom kopplingen mellan judendom och kristendomen eller för att de såg hela mänskligheten som en grupp.
Samma identitetsmönster återfinns hos de som ingrep och räddade tutsier under folkmordet i Rwanda 1994, där många av de som ingrep tyckte att de var deras kollektiva skyldighet att göra något.
När det gäller vilka som ses som ingruppen spelar politiken en viktig roll, enligt Magnus Lindén.
– Politiker och andra auktoriteter är viktiga när det gäller att sätta ramar för vilka som ingår i gemenskapen och vilka som utesluts, säger han. Det kan handla om att själv vara en etisk rollförebild och kommunicera moraliska värden som välvilja, tolerans, medmänsklighet, integritet, personligt ansvar. En ledare kan också fokusera på vad det är som enar grupper eller på att den egna gruppens identitet är att vara inkluderande.
Magnus Lindén menar att ledarskap, i kombination med vägledning i moraliska värden och träning i empati, är avgörande för att få människor att våga ingripa för sina medmänniskor i riskfyllda situationer.
Hur kan man alls dra några slutsatser av ett sådant här självskattningstest som ju inte prövas mot verkligheten? I teorin vill väl alla vara en hjälte?
– Styrkan med studien är att den replikerar tidigare fynd i en ny kontext. Samma faktorer som var viktiga hos dem som räddade judar verkar alltså spela roll även här. Det är förstås ett problem att vi använder självskattningar. Samtidigt finns det en del stöd för att det ändå finns en hyfsat god koppling mellan intention och faktiskt beteende. Sen vet vi att många som tror att de skulle ingripa inte gör det när det blir skarpt läge. Men människor med de egenskaper vi har undersökt verkar faktiskt ingripa oftare, säger Magnus Lindén.
Vilka slutsatser drar ni efter att ha jämfört gymnasisternas svar med tidigare forskning om vad det är som driver människor som sätter sin egen säkerhet på spel när det hjälper andra?
– Studien ger stöd för att de mönster som återfanns hos de som räddade judar under Förintelsen också återfanns hos dagens gymnasieelever. I det här fallet gällde motivationen inte bara judar utan också en annan ut-grupp, säger Magnus Lindén.
Forskning som det refereras till i artikeln:
Altruistic Personality: Rescuers Of Jews In Nazi Europe - Samuel P. Oliner - Google Böcker