Uttrycket ”Allmosan dödar, arbetet ger liv” förekom i debatten mot slutet av 1800-talet. Med detta försökte man avskräcka allmänheten från att ge pengar till tiggarna.
– Vid stora förändringar och kriser i samhället har antalet fattiga ökat och därmed tiggeriet, säger han. Lösningen har alltid legat i strukturella reformer. Inte i ökat stöd till välgörenhetsorganisationer eller att man försöker bli av med tiggarna genom förbud eller genom att sluta ge dem pengar.
När urbaniseringen ökade mot slutet av 1800-talet slogs gamla strukturer sönder och vid missväxt och ekonomiska kriser drevs många fattiga ut på vägarna för att tigga. Bland annat hade man ändrat i 1871 års fattigvårdsförordning så att kommuner inte längre hade samma skyldighet att hjälpa de fattigaste. Den gången var det genom viktiga reformer mot fattigdom, såsom allmän pensionsförsäkring och hjälp åt ensamstående mödrar, som man fick bort tiggarna från gatorna, menar Hans Swärd.
Nästa gång hela Europa såg en stor ökning av fattiga människor var på 30-talet i den ekonomiska krisens spår. I Tyskland startade nazisterna en kampanj, den s.k. Tiggarveckan, för att få bukt med tiggeriet i Tredje riket. I kampanjen talade man om att ”stoppa det organiserade tiggeriet”, ”yrkestiggarna är en plåga” och att ”tiggarna har pengar och behöver inte tigga”.
I Sverige hördes också röster om tiggeriförbud men staten skapade offentliga arbeten, arbetslöshetskassor och arbetsförmedlingar i olika former och tiggeriet blev därför ingen stor fråga här. Mer långsiktigt, under efterkrigstiden, infördes stora välfärdsreformer som exempelvis allmänt barnbidrag, allmän sjukförsäkring och socialhjälpslag.
På 90-talet var det åter ekonomiskt svåra tider och i samma veva la man ner många institutioner som till exempel alkoholist-anstalter och mentalsjukhus. Hemlösa och tiggare börjar återigen ses på Sveriges gator och flera riksdagsmän förespråkade ett tiggeriförbud.
– Det var i samband med detta som gatu-tidningsrörelsen växte fram, säger Hans Swärd. Den löste inte problemen, men den bidrog till att många fattiga och missbrukare kunde hålla näsan över vattenytan.
Men för att verkligen lösa problemen skulle det behövas reformer inom arbetsmarknads-, bostads- och integrationspolitiken, menar Hans Swärd. När det nu återigen hörs många röster om tiggeriförbud så handlar det framför-allt om rumänska och bulgariska EU-migranter som blivit allt fler sedan deras hemländer gick med i EU år 2007.
Men ligger det ingen sanning i det som vissa förbudsförespråkare hävdar att tiggarrollen cementeras och att det leder till att det inte blir några långsiktiga förändringar?
– Nej, det är inte allmosan som är problemet utan diskriminering i hemländerna och avsaknaden av strukturella reformer som motverkar fattigdom, säger Hans Swärd.
Han tycker att regeringens samordnare genom att avråda från att ge pengar till tiggare dels underkänner EU-migranternas egna beslut att ta sig ur en svår situation, dels underskattar den relation som faktiskt uppstår mellan tiggaren och givaren och att den faktiskt kan leda till förbättringar för den fattige och dennes familj.
Text: Ulrika Oredsson
Denna artikel publicerades första gången i LUM 2016-02-28