Att använda examensmålen i undervisningen

Målen för exempelvis en filosofie kandidatexamen är också gemensamma för flera fakulteter, varför de heller inte kan utgå från specifika disciplinavhängiga kunskaper och färdigheter. I och för sig finns lärandemål för enskilda kurser, men min erfarenhet är att dessa på grund- och fortsättningsnivåerna oftast är mer ämnesnära och därför i lägre utsträckning handlar om generella kompetenser. Först på kandidatnivå tenderar målformuleringarna att kretsa kring allmänna intellektuella förmågor, vilket beror på att de allt som oftast har formulerats med utgångspunkt i examensmålen. Eftersom kandidatexamen är vanligast och kommer att utgöra certifikatet för en stor del av de studenter som påbörjar sina universitetsstudier lämpar det sig väl att introducera dem redan på grundkurser.

Under tio år var jag kursansvarig lärare på den allra första modulen på grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap, som tillhandahåller en allmän ämnesintroduktion. Bland det första jag brukade göra på kursintroduktionen var att förevisa målen för en kandidatexamen. Det visade sig då alltid att många studenter inte kände till existensen av dessa målformuleringar.

Efter en genomgång av deras innebörd brukade jag framhålla att dessa mål är gemensamma för en mängd olika ämnen inom ett flertal fakulteter, varför de handlar om färdigheter och förmågor som är betydligt mer grundläggande än ämneskunskaper. Därefter konkretiserade jag ytterligare vad det är för typ av kunskaper man tillgodogör sig via universitetsstudier utöver ämnesinnehållet:

• förmåga att överblicka och se de centrala linjerna i stora litteraturmängder
• att läsa och förstå mer kvalificerad litteratur på svenska och engelska
• analytiskt och kritiskt tänkande
• förmåga att uttrycka sig väl i tal och skrift osv.

Sedan ställde jag frågan om vad som egentligen är viktigast för studenterna i det långa loppet: ämneskunskaper eller generella kompetenser? Vi brukade då kunna enas om att de generella kompetenserna betyder mest, dels eftersom alla kvalificerade arbeten oavsett verksamhetsområde kräver sådana förmågor och därtill för att ämneskunskaper till skillnad från generella kompetenser tenderar att föråldras, varför man under (yrkes)livets gång ständigt måste hänga med i kunskapsutvecklingen och uppdatera sig. På så sätt brukar nyttan med en relativt teoretisk utbildning, som den i medie- och kommunikationsvetenskap, framgå för studenterna.

Avslutningsvis nämnde jag att jag ibland har fått frågor från studenter i slutfasen av sin utbildning om hur man lämpligen förklarar för en arbetsgivare vad ens ämne handlar om (i synnerhet brukade detta ske under mitt förra liv, då jag var lärare i etnologi). Jag poängterade då att det viktigaste förmodligen inte är att kunna förklara vad man har studerat, utan vad man faktiskt kan. Examensmålen tillhandahåller förslag på formuleringar om vad man då ska kunna och dessa kan därför tjäna som hjälp vid författandet av CV och jobbansökningar.

Därtill förevisade jag målen för den aktuella kursen, som dock med ett par undantag är mer ämnesanknutna. Jag brukade dessutom ha dessa mål längst bak i alla mina PowerPoint-presentationer och emellanåt ta fram dem i slutet av föreläsningarna, för den händelse det skulle bli några minuter över, för att checka av med studenterna vilka av de aktuella lärandemålen vi hade arbetat med under det aktuella undervisningspasset.

Fredrik Schoug