Vem var Hugo Fröderberg?

Hugo Fröderberg, överläkare. Bild.
Hugo Fröderberg, överläkare på Vipeholmsanstalten 1936-1963-Bild: UBs arkiv

Sockerexperimenten på Vipeholmssjukhuset är åter på tapeten. P1 har gjort en fem avsnitt lång dokumentär och den person som lyfts fram som hjärnan bakom övergreppen är överläkaren Hugo Fröderberg. Elin Bommenel är forskaren som lyfte kariesexperimenten på Vipeholmsanstalten genom sin avhandling. Nu går hon vidare: vem var Hugo Fröderberg och vad gjorde han?

Du forskar just nu om Hugo Fröderberg, vem var han egentligen?
– Han var en folkskollärarson från Småland född 1897, som redan under sitt första år på läkarutbildningen verkar ha bestämt sig för att arbeta inom den psykiatriska vården. Från Vipeholmssjukhusets öppnande 1936 till sin pension 1963 var han sjukhuschef och överläkare där. Han ledde arbetet på Europas kanske största sjukhus för de som då kallades obildbara sinnesslöa, utan att forskningen egentligen visste så mycket om deras behov eller hur de kunde rehabiliteras. Han fick arbeta utifrån det vi idag kallar ”best practice” och utifrån sina och kollegors iakttagelser. Jag och kollegan Anna Tunlid kartlägger i ett projekt vem han "egentligen" var: vad han tänkte, sa och gjorde, och vem han gjorde det med.

I P1 dokumentären sägs Hugo Fröderberg ha ansett att passiv eutanasi, dvs dödshjälp, till människor med grav utvecklingsstörning var berättigat. Stämmer den bilden?
– Jag vet faktiskt inte. Än. Det håller jag, ihop med kollegor från andra universitet, sjukhus, muséer och en dokumentärfilmare på att ta reda på i ett annat, än så länge ofinansierat projekt. Det vi vet hittills är att det var omöjligt för honom att inte ha en åsikt om saken. Lika omöjligt som att en politiker idag inte skulle ha en åsikt om människans miljöpåverkan. Hans åsikter verkar motstridiga. Passiv eutanasi, som samtiden diskuterade den på 1940-talet, fick enligt honom under inga omständigheter förorsaka lidande. Då gick det emot läkares etik. Om det kunde minska lidande är det fullt möjligt och faktiskt troligt att han var för det. Inom forskningen vill vi dock vara säkra på vad vi påstår, inte "tro", och hade jag varit säker på den saken hade vårt forskningsprojekt inte behövts, så den nyfikne får vänta lite på svaret på den frågan.

Kan man döma personer som gjorde experiment på 50-talet? De verkade ju i den tidens anda?
– Ja, jag tycker man kan döma folks handlingar även om de ligger 70 år bakåt i tiden. Och våra barnbarn kommer, med samma rätt, att kunna döma oss för vår hantering av tex miljön. Men den som tar på sig domarrocken måste vara säker på att den har inhämtat alla fakta, den måste döma utifrån de lagar som gällde för 70 år sedan och får bara fälla om inget tvivel finns om skuld. Att ge en bild av vad som gällde för 70 år sedan är en del av det vi arkivforskare gör. Mitt uppdrag som forskare är inte att döma, utan att ge en bild som är så trovärdig att den kan hjälpa andra att döma och fatta bättre beslut. 

Elin Bommenel i UBs arkiv. Foto.
Elin Bommenel i UBs arkiv. Foto: Mattias Wellander Löfgren