Simon Davidsson har undersökt parlamentarismens utveckling och hur den fungerar i Västeuropa.
– Förhållandet mellan partierna är avgörande för hur parlamentarismen fungerar. De måste ha förmåga till såväl samarbete som konflikter. Annars kan det bli låsningar och förhandlingar som inte leder någon vart, säger han.
I Frankrike ledde politisk turbulens och ett mycket fragmenterat partisystem till att man år 1958 införde ett så kallat semipresidentiellt system, med general Charles de Gaulle som president. Det var mycket nära en statskupp som hotade hela systemet. Den gången kunde införandet av en president med stora maktbefogenheter lösa upp parlamentets låsningar. Det ledde dock till att demokratin kunde räddas, men inte parlamentarismen.
Hur väl fungerande parlamentarism har vi i Sverige?
– Situationen i Sverige håller på att förändras. Vi hade länge fem partier. Nu har vi åtta, som dessutom bråkar mer sinsemellan än tidigare. Man kan säga att ju fler partier och ju större ideologiska motsättningar, desto svårare kan det vara för parlamentarismen att fungera. Redan fem, sex partier är svårt. Sju, åtta är klart ännu svårare, men det beror också på partiernas storlek, samarbetsvana och polariseringen dem emellan.
Har polariseringen ökat?
– Ja en viss typ av polarisering har ökat. Dock inte på en vänster-höger-skala. Däremot har spänningarna på GAL-TAN-skalan ökat, men från en lägre nivå än vad som är brukligt i Europa.
Blocken har luckrats upp. Vad betyder det för vårt politiska system?
– Det finns för-och nackdelar med att blocken luckras upp, det beror så klart lite på hur det framstår. Blockpolitik kan kännas som tvåpartisystem, och ibland leda till desillusionerade väljare som känner att partierna kommer överens utan att ha låtit väljarna säga sitt. Å ena sidan behövs en viss tydlighet för att väljarna ska kunna välja och för att alternativen ska vara klara. Å andra sidan kan blockpolitiken leda till att partierna binder sig till varandra på ett sätt som gör det svårare att förhandla och komma överens.
– Dagen nya politiska landskap innebär något av en lärprocess för politikerna. Precis som på 1920-talet då politikerna inte riktigt hunnit utarbeta den svenska parlamentarismens principer, exempelvis gällande negativ parlamentarism, så tror jag att dagens politiker måste lära sig att bedriva politik i nya konstellationer och kanske finna nya konflikt- och samarbetsformer.
Efter det senaste valet har det varit stort fokus på vem som blir ordförande i de olika utskotten. Hur viktig är den posten egentligen?
– De allra flesta lagförslag måste beredas i ett utskott, som också följer upp och utvärderar riksdagsbesluten. Ordföranden sammankallar och leder utskottens möten och har utslagsröst om en omröstning slutar oavgjort. Så på det sättet kan positionen ha viss betydelse. Det är mycket möjligt att utskotten kommer att få en förändrad roll, det vill säga att partierna förändrar hur utskotten värderas och används, om det parlamentariska läget med fler partier och större ideologiska skillnader står sig.
Din avhandling handlar om utvecklingen av parlamentarismen i elva europeiska länder. Vad är måttstocken på att parlamentarismen är utvecklad?
– Det ofrånkomliga kriteriet för parlamentarism är att ingen annan instans än parlamentet kan få en regering att avgå. Historiskt har ju statschefen också haft möjlighet att bestämma och i alla europeiska länder har det utkämpats en dragkamp mellan partierna i parlamentet och statschefen över makten att bestämma över om regeringen ska få stanna kvar eller inte. Sveriges statschef, kungen, förlorade i realiteten denna makt i samband med 1:a världskriget och åren därefter. Formellt sett hade dock vår kung maktbefogenheter ända fram till regeringsformen 1975.
– Belgiens och Nederländernas monarker har mer inflytande än vår svenska, främst då vid regeringsbildningen. Deras roll kan liknas vid talmannens. I Belgien behöll kungen makten att avsätta regeringen, ofta genom att framtvinga en upplösning av parlamentet, fram till början av efterkrigstiden. Det var efter att allmän och lika rösträtt för män och kvinnor införts.
– Idag hotar ingen europeisk statschef den parlamentariska demokratin. Om det skulle finns något hot idag så kommer det inifrån parlamentet i form av omöjliga politiska låsningar som skulle kunna leda till frustration, bristande legitimitet och ökat stöd för drastiska förändringar.
Mer om avhandlingen:
Den beskrivande delen av avhandlingen använder sig av så kallad bayesiansk tidsserieanalys för att teckna parlamentarismens utveckling. På grundval av historieforskning har information samlats om samtliga regeringschefers avgång i olika länder alltsedan deras parlaments tillkomst. Den bayesianska modellen skattar sedan sannolikheten att statschefen är involverad i ett försök att få regeringschefen att avgå, och uppdaterar denna sannolikhet allteftersom fler och fler regeringsavgångar blir iakttagbara över tid. På så sätt kan man mäta den historiska förändringen i parlamentets makt fram tills idag och dessutom få en idé över hur säker mätningen är. När så sannolikheten att regeringen avgår utan att statschefen är inblandad är lika med ett, då finns det goda skäl att anta att statschefen inte längre kan påverka en regeringsavgång och då är parlamentarismen institutionaliserad. För det moderna Sveriges del sker detta under 1920-talet, vilket varken är tidigt eller sent jämfört med andra länder.