Rubelns värdeminskning i början av mars till följd av västerländska sanktioner drabbade miljontals centralasiatiska hushåll. Remitteringar, det vill säga hemskickade pengar från säsongsarbetare i Ryssland, utgör omkring en fjärdedel av Kirgizistans bruttonationalprodukt (BNP) och tillför motsvarande 35 miljarder kronor till den uzbekiska ekonomin. För de tre centralasiatiska staterna är migrationen till Ryssland oerhört viktig för att mildra arbetslösheten, ge hushållen inkomst och minska trycket på hemländernas välfärdstjänster.

Återvändande arbetslösa migranter

Men beroendet av remitteringar gör regionen ekonomiskt känslig. I mars förutspådde Världsbanken att sjunkande rysk ekonomisk aktivitet och rubelns devalvering skulle kosta Kirgizistan en tredjedel av dess förväntade remitteringar och 20–25 procent av Uzbekistans och Tadzjikistans. Sedan dess har den ryska valutan återhämtat sig med hjälp av höjda bränslepriser, fortsatt handel med Kina och Indien samt hål i västvärldens sanktionsstrategier. I sin senaste rapport förutspår Världsbanken ändå ett ekonomiskt bakslag för regionen. Uzbekistans ekonomi förväntas växa med 3,6 procent under 2022, vilket är drygt hälften av tidigare beräkningar, medan Kirgizistan och Tadjikistan väntas få en negativ tillväxt till följd av  invasionen. Men om sanktionerna mot Ryssland består kan Centralasien snart stå inför ett större problem.

– Västerländska företag som sysselsätter hundratusentals ryssar håller stängt i Ryssland eller har lämnat landet helt, säger rättssociologen Sherzod Eraliev som studerar arbetsmigration från Centralasien.

– Om sanktionerna varar i mer än tre månader, då företag enligt rysk arbetslagstiftning inte längre behöver betala sina tidigare anställda, kommer många ryssar att hamna på gatan.

Sherzod Eraliev misstänker att sanktionerna kan tvinga Ryssland att flytta pengar från exempelvis sociala byggnadsprojekt till områden som anses ha mer akuta behov. Detta skulle innebära att byggbranschen, den mest lukrativa arbetsmarknaden för centralasiatiska migranter, stannar av.

Rustamjon Urinboyev, docent i rättssociologi och kollega till Sherzod Eraliev, uppskattar att mer än hälften av de centralasiatiska migranterna i Ryssland arbetar inom byggsektorn. Många saknar arbetstillstånd och formella kontrakt och kan enkelt avskedas. Rustamjon Urinboyev tror att ekonomiska påfrestningar på ryssarna kan förvärra främlingsfientligheten, pressa arbetsgivare att sparka migrantarbetare och istället anställa arbetslösa ryssar.

Det är omöjligt att uppskatta hur många centralasiatiska arbetsmigranter som riskerar att förlora sina jobb på grund av krig och sanktioner. Enligt uppgifter från ryska staten arbetar närmare fem miljoner uzbeker, tadzjiker och kirgizer i landet. Uppskattningsvis är nästan lika många sysselsatta på den svarta marknaden. I värsta fall blir de återvändande männen så många att de centralasiatiska samhällena påverkas negativt på alla nivåer.

– Vi kommer att se mer våld i hemmet, ökade konflikter inom samhällen om resurser och mindre påkostade kulturella arrangemang, som bröllop, som traditionellt skapat social sammanhållning och solidaritet, säger Rustamjon Urinboyev.

På politisk nivå förväntas nationella och regionala makthavare agera för förbättrade levnads- och arbetsvillkor. Reformer har kunnat skjutas upp i nästan 20 år eftersom remitteringar har fungerat palliativt och bidragit med ekonomisk stabilitet.

– Om många migranter återvänder hem kommer det att bli ett enormt tryck på centralasiatiska regeringar att införa reformer, transparens och bekämpa korruption. Men vissa länder, som Tadzjikistan, som blir alltmer autokratiskt, kommer förmodligen att använda förtryck för att möta missnöjet, säger Rustamjon Urinboyev.

Förberedelser för att integrera återvändande migranter på den inhemska arbetsmarknaden har redan påbörjats. Uzbekistans statliga program för fördelning av jordbruksmark prioriterar återvändande migranter, och regionala politiker har i uppdrag att skapa fler jobb. Men jobbskapande har varit ett problem i Centralasien sedan Sovjetunionens fall. Varje år ökar den uzbekiska arbetskraften med 500 000 ungdomar. Arbetstillfällena är få eller otillräckliga och driver många utomlands.

Nya migrantdestinationer

Centralasiatiska regeringar blickar också mot utlandet för att mildra en stegrande arbetslöshetskris. Förhoppningen är att upprätta nya migrationskanaler med staterna i Persiska viken, Japan, Sydkorea, Turkiet och Polen, som har särskilda program för att utbilda och integrera migrantarbetare.

Turkiet är redan ett attraktivt resmål med sitt generösa visumsystem och stora efterfrågan på billigare arbetskraft. Landet fungerar dessutom som port till Europeiska unionen. Inom den informella tjänstesektorn finns mellanhänder och smugglare som erbjuder nödvändiga dokument i form av falska pass och visa.

– Eftersom många migranter som återvänder från Ryssland kommer att bli arbetslösa eller få svårt att försörja sig på låga löner, kommer de att vara motiverade att hitta lagliga, semi-lagliga eller informella sätt att komma till Europa, säger Sherzod Eraliev.

– Och vi kan förvänta oss en spillover-effekt i Sverige också, tillägger Rustamjon Urinboyev. Enligt våra preliminära data arbetar minst 10 000 papperslösa uzbeker i Stockholms informella ekonomi. De anländer främst genom Polen, Tjeckien eller Baltikum där de får ett Schengenvisum. Sedan reser de till Sverige där de bosätter sig och arbetar illegalt. Det har redan kommit hit över 100 uzbekiska migranter som tidigare arbetat i Ukraina för att undersöka möjligheterna på den svenska arbetsmarknaden.

Om andra destinationer blir mer attraktiva för arbetssökande uzbeker, tadzjiker och kirgizer kan det få effekter även på hemmaplan. De flesta arbeten Ryssland erbjuder migranter finns i mansdominerade branscher. Så är inte fallet på andra håll. Den turkiska arbetsmarknaden efterfrågar kvinnlig arbetskraft i högre grad. En omdirigering av migrationsflödet från Ryssland till Turkiet skulle öka feminiseringen av arbetskraftsinvandring och påverka sociala normer.

– Det kommer att bli en enorm förändring i samhällen där de traditionella könsrollerna är förutbestämda. Det är oftast männen som ses som familjeförsörjare, men om kvinnorna åker till Turkiet som arbetskraftsinvandrare kan den sociala dynamiken i familjer påverkas, vilket i senare skeden kommer att påverka samhället som helhet, säger Rustamjon Urinboyev.