En våg av sifferstyrning har de senaste åren svept över den offentliga sektorn. Särskilt två strömningar under 1990-talet har bäddat för dagens mätkultur: New public management och evidensbaserad praktik. Den förra bygger på idén att verksamheter kan mätas som ett företag, den andra att yrkesverksamma endast ska arbeta med metoder som har mätbara och bevisbara effekter.
Men mer mätning är ingen garant för ökad kvalitet och effektivitet. För att ta reda på de verkliga konsekvenserna behöver dessa studeras i sitt sammanhang.
Det har Teres Hjärpe gjort. I en ny avhandling har hon under 1,5 års tid följt socialsekreterare i deras arbete för att ta reda på konsekvenserna av de ökade kraven på mätbarhet.
Socialtjänsten är en sektor som i hög utsträckning har anammat mätbarhet som ett sätt att styra, visar Teres Hjärpes avhandling. Exempel på mått som socialarbetare numera måste förhålla sig till är klocktidsbaserade tidsgränser, ärendestatistik och checklistor med mätbara aktiviteter.
Med hjälp av ärendestatistik jämförs och kontrolleras exempelvis handläggare utifrån hur många möten de genomfört per dag eller hur många utredningar de dokumenterat färdigt på en dag.
Teres Hjärpe visar att kraven på att allt ska mätas förändrar verksamheten i grunden och kan ha en direkt inverkan på kvaliteten på så sätt att den tid som tas i anspråk för att mäta, dokumentera och registrera minskar den tid som finns till förfogande för att träffa klienter.
Kvaliteten för klienten riskerar att minska när socialsekreteraren uppmärksamhet förskjuts till mätning och dokumentation, hur den egna prestationen framstår i statistiken och hur detta styr vad man väljer att göra.
När man hela tiden är medveten om att bara det som kan mätas spelar någon roll så påverkas den professionella blicken.
– Makt och inflytande över vad som ska göras på arbetsplatsen förskjuts till att handla om kvantitet och statistik. Eftersom siffror redan från början har ett ”objektivitetsskimmer” i förhållande till andra kunskapskällor för det med sig en särskild auktoritet. Kvantifiering har därmed blivit en strategi även för anställda att driva sin agenda.
Situationen leder till att socialsekreterare som behöver mer resurser och vill bli lyssnade på av sina chefer hamnar i en rävsax.
Ska man lägga tid på att gräva fram statistik och kvantitativa underlag på bekostnad av den tid som man annars kunnat lägga på familjer och barn som behöver hjälp?
– Den enskilda mätningen är kanske inte så tidskrävande, men sammantaget kan administrationen bli omfattande. När man hela tiden är medveten om att bara det som kan mätas spelar någon roll så påverkas den professionella blicken.
Ett annat resultat är att vad och hur saker och ting ska mätas ständigt omförhandlas. Det är alltså inte så att medarbetare rakt upp och ner sväljer alla direktiv de får sig tilldelade.
– Initiativet att mäta antal ärenden per handläggare är exempel på ett mått som oftast omförhandlas lokalt till att även inbegripa ärendenas tyngd.
Anpassningen leder till att det hela tiden utvecklas nya och alltmer förfinade mått och sätt att mäta och så kallade mätkulturer utvecklas.
Hur ska man göra då? Ska socialtjänsten sluta att mäta, mäta på andra sätt eller fortsätta som idag?
– Man ska inte sluta mäta, men det behövs färre mätningar än idag. Och de mätningar som görs bör i högre utsträckning än idag initieras utifrån behov som socialarbetare och klienter själva formulerar.
Länk till avhandlingen Mätning och motstånd : Sifferstyrning i socialtjänstens vardag
