Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Vanligare och vanligare att drevet går

Medieskandaler är nödvändiga. De fungerar som en generator för det som vi måste prata om. Det menar Mia-Marie Hammarlin, forskare vid Institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap, som djupintervjuat ett dussintal personer som varit utsatta för drev. I intervjuerna framgår också – inte förvånande – ett stort mänskligt lidande.

Medieskandaler är visserligen en mycket gammal företeelse, men på senare år har de ökat i antal. Under perioden 1980-2010 har de femdubblats, med en brant stigande kurva under 2000-talet.

– Den ökande konkurrensen på mediemarknaden och explosionen inom sociala medier är en viktig anledning till varför det har blivit så, säger Mia-Marie Hammarlin, som i dagarna lägger sista handen på manuset till boken ”I stormens öga”.

Bland de personer som Mia-Marie Hammarlin har intervjuat finns bland andra Håkan Juholt, Mona Sahlin, Lars Danielsson, Ireen von Wachenfeldt, Tiina Rosenberg och även Lunds universitets rektor, Per Eriksson. Alltså en ganska stor spännvidd över hur intensiv och omfattande mediernas rapportering har varit i de olika fallen. Gemensamt för dessa, och alla andra medieskandaler, är att det är moraliska handlingar som ifrågasatts.

Frågan är varför vissa händelser blir skandaler i medierna medan andra inte blir det. För det första måste ämnet vara lättfattligt och enkelt att rapportera om, enligt Mia-Marie Hammarlin. Det måste också finnas ett samspel mellan det folk pratar om och medier.

– Skvaller, rykten och medierade skandaler är sömlöst förenade, slår hon fast.

En annan viktig ingrediens är att det ska finnas en koppling till ett problem i samhället. Som exempel kan nämnas tsunamikatastrofen där den dåvarande statssekreteraren Lars Danielsson fick löpa gatlopp och klä skott för de misstag som begåtts när de olycksdrabbade svenskarna skulle få hjälp. Istället för att rapportera om bristerna i Sveriges krisberedskap så var det lättare att sätta åt Lars Danielsson som uppenbart inte hade sagt hela sanningen om var han befunnit sig och hur han agerat precis efter katastrofen.

Fallet Juholt handlade om oegentligheter kring hur han begärt ersättning för sin sambos bostad i Stockholm.

– Rapporteringen påskyndade blottläggningen av sprickorna inom Sveriges största parti, säger Mia-Marie Hammarlin.

Precis som de journalister som hon har intervjuat så anser Mia-Marie Hammarlin att medieskandalerna fyller en funktion efter-som de för upp viktiga frågor på dagordningen.

– De synliggör vad som i en viss kultur är normöverträdelser och moraliskt utmanande. Och vi behöver information och debatt kring vilka implicita överenskommelser som råder i samhället. Det är viktigt för gemenskapen och tilliten i samhället, menar hon.

Men att hängas ut i medierna som ett offentligt exempel på lögnare och bedragare är självklart mycket påfrestande. De personer som Mia-Marie Hammarlin har intervjuat vittnar om att stressen ibland tar sig rent fysiska reaktioner i form av eksem, hjärtklappning och till och med kräkningar.

– Det säger sig självt att en person med de här symptomen inte är i stånd att svara på pressens frågor, säger Mia-Marie Hammarlin.

De anhöriga spelar också en viktig roll i mediedreven. Ibland blir även dessa drabbade och när det händer är det inte ovanligt att drevets huvudperson kastar in handduken och avgår. De anhöriga, i de fall de finns kvar när drevet är över, är också avgörande för hur drevets huvudperson lyckas återhämta sig.

Men journalisterna då? Får de inga samvetskval över den hetsjakt som de utsätter andra människor för?

Några av Mia-Marie Hammarlins intervjupersoner berättade att de i efterhand fått samtal av journalister som bett om ursäkt eller velat förklara sig. En uppskattad gest men frågan är vad denna självrannsakan leder till?

– Tyvärr är det mest journalistikens lönsamhet som diskuteras idag och inte de etiska frågorna, säger Mia-Marie Hammarlin, som menar att journalister, i egenskap av individer, måste axla ett moraliskt ansvar för sin yrkesutövning. Det innebär att avstå från skandalrapportering som inte är saklig och relevant. Hon sätter dock sitt hopp till journalistkåren som hon menar i allmänhet är välutbildad och självständig.

Men de journalister som Mia-Marie Hammarlin har intervjuat menar att när medieskandalen väl är på gång och bevakas i alla stora medier så är det svårt att inte bli en del av drevet.

– Det finns en inbyggd tävlingsinstinkt. Man måste vara på plats. Det duger inte att hänvisa till andra mediers rapportering av en händelse. De som gör det framstår som tama och tandlösa.

Men trots detta tror Mia-Marie Hammarlin att vi kan se en avmattning av antalet medieskandaler. Hon tar den senaste valrörelsen som exempel där hon tyckte sig ana en trötthet i läsares och därmed även mediers intresse för att rota i makthavares moraliska förseelser.

– Politikerna har lärt sig spelet och bekänner sina synder innan medierna har avslöjat dem. Det har lett till en förlåtande attityd i stil med ”men herregud, även politiker måste få vara människor!”.


Text: Ulrika Oredsson

 

Den här artikeln publicerades första gången i LUM (Lunds universitets magasin) 2014-11-20.

 

FAKTA: detta är en medieskandal

• ett intensivt samspel mellan olika medier

• enformighet i rapporteringen

• berör framträdande personer vars moral ifrågasätts

• kommenteras i media av andra aktörer, särskilt kända personer, av det skälet att förloppet i stor utsträckning bygger på just reaktioner kring händelsen

• pågår under minst några dygn i följd

• förankras och blir en ”snackis” hos läsarna

Källa: Hammarlin, Jarlbro, Kvinnor och män i offentlighetens ljus, 2014