Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Socialantropolog levde med ansvariga för folkmord

Hutumilisen FDLR som låg bakom folkmordet i Rwanda lever numera i östra Kongo, som en av flera rebellgrupper i det krigshärjade landet. Socialantropologen Anna Hedlund har levt med gruppen och beskriver de systematiska attackerna på den kongolesiska befolkningen, men också en hopplös situation där folkgruppen lever i exil utan att vara välkommen någonstans.

Anna Hedlunds mål med forskningen har varit att försöka förstå våldet från förövarnas perspektiv. Avhandlingen handlar dock inte om våldet i sig, utan vad som ligger bakom det, om politik, religion och historieskrivning. Anna Hedlund vill titta på rörelsen ur en samhällelig vinkel och vad som skapar strukturer. Bilden ger en förståelse inifrån för hur rörelsen fungerar och varför den fortfarande existerar.

Anna Hedlund jobbade efter studierna i Lund med ett projekt på Papa Nya Guinea om sexuellt våld, och där förekom ofta jämförelser med situationen i Kongo. De flesta studier är av naturliga skäl inriktade på offren medan förövarnas perspektiv är tämligen outforskat. Det finns ingen liknande vetenskaplig forskning och Anna Hedlund blev intresserad av att försöka förstå förövarnas agerande.

Anna Hedlund lyckades via olika kontakter i Kongo få möjlighet att åka till ett av hutumilisens läger i östra Kongo. Totalt vistades hon 15 månader i landet, varav ungefär tre månader i rebellägret. För en utomstående låter det som extremt farligt att åka till en plats där det lever mördare och våldtäktsmän, och Anna Hedlund håller med om beskrivningen. Samtidigt hade hon sällskap av en medarbetare som hon hade stort förtroende för och hon kände sig aldrig hotad under tiden i lägret.

– Rebellerna behandlade mig bra hela tiden, de var artiga och trevliga. Samtidigt var det tydligt att de ville förmedla sin propaganda och ideologin var ständigt närvarande, och det kunde ibland vara svårt att förhålla sig till detta.

Hutuerna har skrivit om historien om vad som hände i Rwanda, kanske för att hantera vad de har gjort och förklara för sig själva varför de lever i läger under svåra villkor. Religion är ett sätt för dem att hantera en ostadig värld, där de lever omringade av fiendegrupper och där kvinnor våldtas och barnen tvingas bli soldater.

– Hutuerna har verkligen begått många oerhört hemska handlingar. Samtidigt är bilden mer komplex än så. De har hamnat i en komplicerad politisk situation, där de inte kan få flyktingstatus och där de inte är välkomna i vare sig Rwanda eller Kongo. De lever i ett gränsland utan rättigheter. De är fast, och barnen växer upp i detta, säger Anna Hedlund.

Hutumilisen är väldigt toppstyrd och det går inte bara att lämna hur som helst, även om FN försöker sig på kampanjer för att övertala fler att lämna den.

– Men även om de vill lämna har de ingenstans att ta vägen. Det här är människor som faller utanför alla regler och normer.

Milisen förnekar inte våldet, men legitimerar det med att de bara försvarar sig eller försöker skaffa mat och medicin till den egna befolkningen.

– Situationen i Kongo är väldigt svår, och våldet har normaliserats, säger Anna Hedlund.

I den enhet som Anna Hedlund följde med var det aldrig några soldater som använde droger eller alkohol. Däremot var hela samhället präglat av militär disciplin och kontroll. Samtidigt som männen i perioder är ute och krigar och begår övergrepp mot lokalbefolkningen lever barn och kvinnor kvar i lägret, isolerade och med ytterst små möjligheter att förändra sin livssituation. Barnen som växer upp i byn fostras in i en extrem politisk ideologi och får en svart-vit bild av världen, där de som styr Rwanda utmålas som de onda.

– Barn runt fem år har en mycket tydlig fiendebild och vet varför de är där de är. När jag pratade med kvinnor och barn märkte jag snart att de började upprepa samma saker om och om igen.  Det var lätt att se hierarkin i gruppen och det var ofta uppenbart att kvinnorna sa sådant som gynnar ledarnas intressen, kanske vad de blivit tillsagda att säga, berättar Anna Hedlund.

Men frågan är förstås om det inte känns konstigt att prata med människor som man vet är mördare, en del av dem har begått fruktansvärda handlingar?

– Det var svårt att hantera dualiteten, de var väldigt trevliga och snälla så det var lätt att bli färgad av det och att försöka sätta sig in i deras situation, samtidigt som de har ett ansvar för vad de har gjort.

 

Text: Jonas Andersson

Den här artikeln publicerades första gången i LUM (Lunds universitets magasin) 2014-06-12.

Fakta om hutumilisen FDLR

Det är precis tjugo år sedan folkmordet i Rwanda 1993–1994 ägde rum. Fortfarande har hutumilisen FDLR kvar sin extremistiska politiska ideologi som går ut på att de är de som rättmätigt ska styra Rwanda. Efter folkmordet  flydde hutumilisen till östra Kongo där de nu har sin bas. Målet är fortfarande att återta makten, men de är också en av flera rebellgrupper som slåss i Kongo.

Från början var det runt 20.000 som flydde Rwanda, men i dag räknar man med att gruppen består av 6.000–7.000 soldater plus lika många eller fler kvinnor och barn. FDLR är en av cirka tjugo grupper i Kongo som är inblandade i olika konflikter. Konflikten i Kongo är ett av de ”värsta” krigen, med mer eller mindre systematiska övergrepp som våldtäkter och mord och också med barnsoldater som flitigt förekommande i striderna.

I sin avhandling ”Exile Warriors: Violence and Community among Hutu Rebels in the eastern Congo” har Anna Hedlund levt med rebellerna och deras familjer för att försöka se bakom den stereotypa bilden av onda massmördare.