Denna artikel publicerades första gången i Lunds universitets magasin (LUM) 18 november 2016.
Rysk politik började gradvis svänga högerut redan i mitten av 2000-talet. Det märkte Tova Höjdestrand som då just skrivit klart sin avhandling om Sankt Petersburgs hemlösa. Den gamla kritiken från Sovjet-tiden mot det moraliskt förfallna Väst hördes allt oftare. Varifrån kom impulserna –från Kreml eller gräsrötterna? Hon började leta efter källan, men det tog några år innan hon, som hon säger, ramlade rätt in i sme-ten – på internet och i medierna, men också på plats i Sankt Petersburg.
Över hela Ryssland fann hon små höger-populistiska gräsrotsorganisationer samman-länkade under det gemensamma namnet ”Föräldrarörelsen”. Det är svårt att uppskatta hur många anhängare man egentligen har, men man har blivit allt skickligare på att utnyttja medierna och internet. År 2012 fick rörelsen ordentligt genomslag i den offentliga debatten, uppbackade av ryska ultra-nationalister och kyrkan. Kreml plockade upp retoriken. Samma år kom förbudet mot ”homosexuell propaganda” och ryska adoptioner stoppades till länder som tillåter enkönade äktenskap.
– Putin flirtar ju med de högerpopulistiska strömningarna, säger Tova Höjdestrand. Samtidigt stöder Putin de sociala reformer som i dag är Föräldrarörelsens främsta hatobjekt och som de kallar Juvenile Justice, lagar som lyfter fram barns och ungas rättigheter.
Bakgrunden till reformarbetet är stora sociala problem: familjevåld, alkoholism, ungdomsbrottslighet och vanvård av barn.
– Under Sovjettiden togs inget helhetsgrepp för att arbeta förebyggande. Sovjet var en totalitär stat, men familjelivet lämnades i stort sett ifred – det ansågs värre att inte skicka sina barn på pionjärläger än att slå dem… Det fick därför gå riktigt illa -innan myndigheterna ingrep och barn omhändertogs. Socialpolitiken har sedan dess inte förändrats mycket, och resultatet har blivit många och överfulla barnhem.
Barnhemmen är Rysslands största social-politiska huvudvärk, menar Tova Höjdestrand. Barnen fastnar på institutionerna och återförenas sällan med sina familjer. Men reformarbete pågår alltså, för att bryta trenden och arbeta mer preventivt. Ungdomsbrottsligheten har också bemötts genom olika insatser och nu behandlas lagförslag med inspiration från FN:s barnkonvention.
Varför är då dessa reformer ett rött skynke för Föräldrarörelsen?
Det finns flera skäl, menar Tova Höjdestrand. Det handlar om en misstro gentemot myndigheterna som får större makt att gripa in i människors liv, en rädsla för godtyckliga omhändertaganden och att föräldrars rätt att uppfostra ska undermineras av barns lagstadgade rättigheter. Men det handlar också om att de nya sociallagarna inspirerats av Väst. Barns rättigheter kopplas därför ihop med invasionen av ekonomiskt nyliberala värderingar sedan 1990. Allt löper samman i konspirationsteorin att det pågår ett moraliskt krig från Västs sida för att utrota rysk tradition.
Föräldrarörelsen sprider osanna uppgifter, men har inte fel i allt den ser, fortsätter Tova Höjdestrand. Sociallagarna i Ryssland tillämpas med hjälp av ideella organisationer som startades på 90-talet och till att börja med finansierades av Väst.
– Dessa organisationer är ofta kompetenta. De har byggt upp en social expertis och fungerar parallellt med myndigheterna. Men de saknar folklig förankring och Föräldrarörelsen ser dem som Västs förlängda arm. Lagförslagen om barns rättigheter är också gjorda efter liberal västerländsk mall, och de inbegriper ofta outsourcing och att skapa en marknad för sociala tjänster. När det gäller barnkonventionen har Föräldrarörelsen en poäng i att den är svår att tillämpa rakt av i ett fattigt land.
Vilka är då föreställningarna och värderingarna bakom konspirationsteorin? Som antropolog är Tova Höjdestrand intresserad av hur olika tankefigurer tar form.
– Vad är det för en rysk tradition man pratar om? Vilken är den ideologiska kärnan?
Hennes analys visar att Föräldrarörelsens anhängare förutsätter att ett fungerande samhälle är hierarkiskt, vilket står i motsats till jämlikhet och demokrati. Man ska veta sin plats, som barn, som förälder, som kvinna etc. Det är ok med en tsar i toppen – man gillar Putin, men är skeptisk till apparaten runt honom.
– En andra grundläggande tanke är att frihet aldrig kan användas konstruktivt – det måste finnas regler och en makt som håller människor i schack. Barn behöver korrigeras. Man tror inte de kan utvecklas moraliskt i frihet.
Men, tillägger Tova Höjdestrand, sedan kommer paradoxen. Föräldrarörelsen är i sina egna arbetsmetoder och organisationer väldigt jämlik. Man är transparent, vill inte ta emot bidrag och är rädd för korruption.
– Kanske bottnar hela denna värdegrund i hur det gamla Ryssland fungerade? Då satt tsaren i toppen, men bönderna var organiserade i råd som hade en viss handlingsfrihet i interna angelägenheter.
På vems sida står då Föräldrarörelsen? På alkoholisternas och knarkarnas? Eller ens barnhemsbarnens? Nej, fokus är på dem som nu känner att de berövas sina rättigheter – det vill säga föräldrarna – mer än på barnen. Man är emot ”daltande” och kräver hårda tag mot exempelvis ungdomsbrottslingar.
– Föräldrarörelsen vill vara en medelklassröst i debatten och företräda ”den normala familjen” – och på ryska betyder ”normal” så mycket mer än på svenska. ”De närmaste” är en annan rysk term som används flitigt, den omfattar både familj och nära vänner. Utanför den kretsen upplevs allt som farligt och bedrägligt, inte minst statsapparaten. Och just på det viset är det många ryssar som tänker, inte bara i Föräldrarörelsen. Men de flesta vanliga ryssar är pragmatiker och köper knappast alla detaljer i Föräldrarörelsens alarmism. Och de bryr sig inte så mycket, bara de har mat på bordet, säger Tova Höjdestrand.
Hur förhåller sig då Föräldrarörelsen till andra högerpopulistiska rörelser som exempelvis den amerikanska Tea party-rörelsen?
– Det de har gemensamt är skepsis mot centralmakten – i Föräldrarörelsens fall alltså mot den politiska maktapparaten, inte mot Putin. Men Tea Party är egentligen inte den bästa jämförelsen, eftersom den enas mer mot skatter och federal makt än mot omoral. l den värdekonservativa Föräldrarörelsen är försvaret av moral centralt. Rörelsens ekonomiska visioner – om den har några – liknar mer klassisk socialdemokrati.
Text: Britta Collberg