FYRA TRENDER INOM REALITY-TV

Sug efter närhet till den vanliga människan. När reality-TV:n startade på 90-talet handlade det till en början om ganska små nationella produktioner. Det viktiga var närheten till den vanliga människan och programmen kunde exempelvis spelas in på ett djursjukhus, en flygplats eller på en kryssning.

Big Brother-effekten. Realityshowen Big Brother som drog igång vid millennieskiftet blev början på en ny trend som har hållit i sig i många år. I programmets spår finns en mängd uppföljare som alla innehåller följande ingredienser: någon slags audition, röstning knuten till pengainsamling, människor som blir kändisar, visningar i sociala medier som är lika viktiga som visningen i den vanliga televisionen och i många program även ovänskap. Programmen görs i sekvenser som lätt går att dela in i korta klipp och som på så vis anpassas till sociala medier. En reality-satsning som inte skapar rubriker i kvällspressen anses vara misslyckad.

Tittartröttheten. Programmen är visserligen fortfarande kommersiellt framgångsrika men tittarna har börjat tröttna. Det amerikanska Idol har sett tittarsiffrorna dala från ca 20 miljoner tittare till 10 miljoner. Många människor tycker att programmen har blivit alltför förutsägbara och konstruerade. De handlar inte längre om de vanliga människorna. Istället har deltagarna blivit någon slags proffs och i några länder har de till och med startat egna fackföreningar.

Återgång till den vanliga människan. Idag kan man se en återgång till hur reality-TVn såg ut på 90-talet. Man försöker hitta tillbaka till äktheten och närheten till den vanliga människan. Programmet Masterchef kan ses som ett exempel på hur vanliga människor får briljera med sin kokkonst.

Text: Ulrika Oredsson

Denna artikel publicerades första gången i LUM 17 mars 2016