Arbetslöshetsersättning har alltid varit förenat med krav på att den arbetslöse ska står till arbetsmarknadens förfogande. Det som har ändrats under den tidsperiod som Lundastatsvetarna Carlo Knotz och Moira Nelson har undersökt är att kontrollsystemen har stärkts. Uppstramningen ser lite olika ut i de länder som studien omfattar men sammanfattningsvis handlar det om färre A-kassedagar, en bredare definition av vilka jobb den arbetslöse måste söka, hårdare sanktioner för den som inte anses vara tillräckligt aktiv, bidrag-mot-arbete mm.

- Men kraven på den arbetslöse har inte bara blivit hårdare utan också tydligare, säger Carlo Knotz. På så sätt kan man säga att deras rättigheter har stärkts.

En annan trend som Lundastatsvetarna har sett är att starka enpartiregeringar tenderar att mer ensidigt fokusera på åtstramningar medan svagare koalitionsregeringar ofta kombinerar strikta regler med olika jobbstödsprogram, typ anställningsstöd och arbetsmarknadsutbildningar.

- Intressant är att se hur man under ekonomiska kriser med hög arbetslöshet ofta inför hårdare sanktioner, trots att det finns färre arbeten att tillgå, säger Carlo Knotz. Man skulle kunna säga att arbetsmarknadspolitiken inte i första hand riktar sig till de arbetslösa utan till oroliga medborgare som vill se politiker som håller hårt i statskassan.

Deras resultat tyder också på att hårdare straffåtgärder inte leder till minskad arbetslöshet. Tvärtom verkar de länder som har hårdast sanktioner vara de som är sämst på att få ut människor i arbete. I Portugal kan den arbetssökande bli av med sin arbetslöshetsersättning medan man i länder som Sverige och Norge blir avstängd en kortare tid till en början och därefter ökar sanktionerna successivt.

- Våra studier tyder på att det inte hjälper att ta till storsläggan för att tvinga arbetslösa ut i arbete. Små knuffar i rätt riktning verkar ge större effekt, säger Carlo Knotz.

Text: Ulrika Oredsson