Denna artikel publicerades första gången i Lunds universitets magasin (LUM) 18 november 2016.
Tillsammans med hundratals andra forskare inom Centre for Open Science och andra forskarnätverk går hon metodiskt igenom vilka resultat som går att reproducera och vilka som inte gör det. Härom-året publicerade de exempelvis en artikel som visade att bara 36 procent av 100 utvalda försök inom psykologi gick att återupprepa.
– Det händer så klart att vissa forskare inte så glada över vad vi gör. Men de flesta ser värdet av det, säger Åse Innes-Ker när LUM träffar henne på hennes rum på Psykologiska institutionen.
Hon är forskarutbildad i USA och har forskat inom området emotionspsykologi, närmare bestämt om hur man kan påverka andra människors känslotillstånd. Men idag ägnar hon sig framför allt åt undervisning och att gå igenom andra forskares resultat.
– Liksom många andra blev jag oerhört upprörd över nyheten att den holländska toppforskaren inom psykologi, Diedrik Stapel, hade fuskat för att komma fram till sina resultat, säger hon och berättar att han fick dra tillbaka över 50 publikationer som visade sig vara baserade på påhittad data.
Detta hände 2012 och det satte fart på Åse Innes-Kers engagemang för psykologins forskningsmetoder.
Hon menar att det i de flesta fall inte handlar det om medvetet fusk, utan om dålig hantering av statistik samt forskningsmetoder som inte håller. Den stora boven i dramat är dagens publiceringshets, menar hon; den som vill göra akademisk karriär måste publicera sig i de prestigefyllda tidskrifterna och för att publicera sig måste man uppvisa signifikanta resultat.
– Det är ”publish or perish” som gäller för de flesta forskare och därmed bäddar man för att forskare vrider och vänder på data tills de når ett resultat. Tyvärr är inte de vetenskapliga tidskrifterna intresserade av att publicera negativa resultat, det vill säga när man gjort omfattande studie kring en hypotes som sedan inte visar sig hålla, säger Åse Innes-Ker.
Hon menar att dagens system med peer review är anpassat till en tid då det inte fanns tillnärmelsevis så många forskare som det finns idag. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många som är villiga att ta på sig uppgiften att granska andras forskning och många artiklar blir liggande i väntan på publicering i de mest prestigefyllda tidskrifterna. Det blir en ond cirkel eftersom den som inte kan publicera sig inte får anslag till fortsatt forskning.
Tyvärr får dagens system som konsekvens att det inte alltid är de bästa forskarna som premieras utan de som är bäst på att hantera publiceringssystemet, säger Åse Innes-Ker som menar att det behövs reformer bland såväl de vetenskapliga tidskrifterna som bland finansiärerna.
För att komma tillrätta med problemet med dåligt underbyggda resultat har forskare på eget initiativ på senare år organiserat sig i olika nätforum, bland andra Centre for Open Science, där Åse Innes-Ker själv är aktiv. Hon driver också sedan flera år tillbaka bloggen ”Åse fixes science”, där hon diskuterar forskningsresultat och -metoder.
Hon menar att de senaste årens uppmärksamhet och nätverken som granskar forskningen har gett positiva resultat. Hon nämner så kallade ”repository archives” där artiklar kan publiceras i väntan på publicering i en vetenskaplig tidskrift.
– På så sätt blir de vetenskapliga tidsskrifterna mindre av en flaskhals. Forskningsresultaten kan granskas av andra forskare och komma till användning utan att först invänta den slutliga publiceringen.
Ett annat positivt exempel är, enligt Åse Innes-Ker, preregistering. Det används numera av ett 40-tal tidskrifter och innebär att tidskrifterna förbinder sig att publicera, oavsett resultat.
Ett tredje steg i rätt riktning uppger hon vara så kallade registered reports. Det handlar om att forskare enas om vissa forskningsresultat som kan anses vara av särskild vikt och ser till att dessa återupprepas i andra laboratorier för att säkerställa dem.
– På så sätt gör de en viktig insats för forskningsresultatens pålitlighet, säger Åse Innes-Ker.
Är problemet med forskningsresultat som inte kan upprepas större inom psykologin än inom andra vetenskaper?
– Det kan jag inte uttala mig om. Jag ägnar mig åt forskningen inom mitt eget fält, framför allt inom socialpsykologin. Jag vet att samma arbete pågår inom den medicinska vetenskapen där man också påverkas starkt av publiceringshetsen, säger Åse Innes-Ker.
Text: Ulrika Oredsson