Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Deprimerade pappor riskerar att inte få hjälp

Att nyblivna mödrar kan drabbas av depression är allmänt känt. Däremot är det värre med kunskapen om pappadepressioner. En ny studie från Lunds universitet visar att depressioner bland nyblivna fäder kan vara vanligare än man trott. Risken är stor att de aldrig upptäcks med dagens metoder och att fäderna inte får den hjälp de behöver.

Att upptäcka depression hos nyblivna föräldrar är av största vikt. För deras egen skull men också för att symptomen kan leda till att föräldrarna blir mindre lyhörda för barnets behov, särskilt om bebisen har det svårt och gråter mycket. Bebisar till deprimerade föräldrar tenderar att få mindre stimulans vilket i förlängningen kan leda till långsammare utveckling. I enstaka fall kan depression leda till aggressiva beteenden och grov försummelse av barnet.

– De här beteendena är inte helt ovanliga depressionen innebär inte bara ett stor lidande och slit för föräldern men också en risk för barnet, säger Elia Psouni, docent i utvecklingspsykologi, som tillsammans med psykologerna Johan Agebjörn och Hanne Linder är författare till studien.

Alla nyblivna mödrar screenas för depression och man räknar med att 10-12 procent drabbas det första året efter förlossningen. Pappor screenas inte men det finns tidigare internationella studier som hävdar att andelen deprimerade fäder är drygt 8 procent. Den studie av 447 nyblivna pappor som Elia Psouni, Johan Agebjörn och Hanne Linder gjorde visade att den vedertagna metoden för att upptäcka depression (EPDS, Edinburgh Postnatal Depression Scale) fungerar dåligt på män.

– Det innebär att det kan finnas stora mörkertal när det gäller pappadepression, säger Elia Psouni. Mätmetoden fångar inte upp symptom som är särskilt vanliga hos män, som exempelvis irritation, rastlöshet, låg stresstolerans, brist på självkontroll.

För en tredjedel av de deprimerade papporna i studien var tillståndet så dåligt att de hade tankar på att skada sig själva. Ändå hade väldigt få av dessa någon kontakt med sjukvården. Av de som klassificerades att ha mellansvår till svår depression hade hela 83 procent inte berättat för någon alls att de mådde dåligt. Motsvarande siffra för nyblivna mödrar tros vara 20-50 procent.

– Det är tabubelagt att tala om att man mår dåligt. Som nybliven förälder förväntas man ju vara lycklig. Och tidigare forskning har visat att män mycket ogärna söker hjälp för psykiskt lidande, särskilt om det är deprimerade. Därför är det också tveksamt att de berättar i ett samtal med en sköterska, säger Elia Psouni.

Elia Psouni, Johan Agebjörn och Hanne Linder hoppas att deras studie dels kommer att leda till att alla nyblivna pappor screenas för depression, dels att mätmetoderna förbättras enligt deras förslag. Mätmetoden de tog fram, som kombinerar frågor från EPDS och GMDS (Gotland Male Depression Scale), visade sig vara väl lämpad för att fånga upp pappor med många depressiva symptom.

När det gäller screening av pappadepressioner tycker Elia Psouni att mätningen bör sträcka sig över en längre period än de 12 månader som gäller idag för nyblivna mammor.

– Papporna visar symptom under längre period än mammorna, vilket kan ha att göra med att de sällan får hjälp, men det kan finnas andra förklaringar. Oavsett anledning, är det viktigt att följa upp dem eftersom deras del av föräldraledigheten oftast infaller mot slutet av barnets första levnadsår.